Det Whiskas om att Uffe blev glad

-Om vi får några gäddor så kan jag ta hem dom till Uffe, sa Linkan efter att de sedvanliga hälsningsceremonierna var avklarade. Han och David anlände hos mig vid halv åtta på lördagsmorgonen, som vanligt taggade inför säsongens fisketripp. David hade inte rört sina fiskeprylar sedan i våras. Hans abstinens har ridit honom under nästan ett halvår och karl'n såg verkligen utmärglad och hålögd ut. Hög tid alltså att ge grabben bot mot sina plågor.

Fint väder och milt. Blåsigt, mellan 10-14 sekundmeter och farleden var i totalt uppror som alltid då kraftig syd ligger på. Vi hankade oss dock fram så sakteliga, men efter att svängt runt Ljusterös nordspets hamnade vi delvis i lä och resan blev med ens behagligare.

Vi började med att fiska av några vassruggar öster om Siarö, dock utan resultat. Vi for vidare mot Ängsön där vinden med kraft låg på in mot gäddviken. Att fiska från båten var meningslöst eftersom vind och vågor snabbt tryckte båten mot land. Vi beslöt att stranda båten för att fiska från land i stället. Linkan drog snart upp några gäddor, som Uffes önskemål till trots, fick återgå till havet.

Kosan ställdes nu till de hemliga öarna. Hoppades på havsöring och koncentrerade fisket mot det lilla sundet och mot Ted's grynna, men utan resultat. Hela bagen kändes ganska trög så David föreslog att vi skulle åka ut mot Lagnö och Husaröleden (vad annars). Osäkert dock hur farbart det skulle vara en sådan här dag. Vi visste att vi därute skulle möta kulingen i en liten båt på 4.65. Bara att testa! Går det så går det!

Så fort vi kom ut i det fria, där ute på Lagnöspetsen, möttes vi av vind och kraftig sjö. Målet var nu att ta sig mot Allmansören. Gropigt värre, men det fanns liksom ingen återvändo. Det hade varit näst intill omöjligt att vända i den kraftiga motvind som vältrade havsytan i uppror och som fick båten att kännas som ett fjäderlätt äggskal. Vi lyckades till slut att manövrera in båten mot Allmansören, tuffa in i lä och lägga till.

Dags för lunch! Ja ni vet rutinerna! Hämta torrved, låta Linkan (norrlandskonsulten) få fart på elden, packa upp korvar, senap, korvbröd, öl, fläskpannkaka och sätta igång. Detta är gourmetmat varje gång! Hav, natur, vind och umgänget är alltid en pålitlig krydda och tre genomblåsta fiskare kunde snart ses glufsa i sig både det ena och det andra. Sen - ut och fiska på ostsidan. Klippor, vikar, stenskravel och bussiga sund är som hämtade från en exempelsamling för typiska öringmiljöer. Linkan attackerade en liten vik där han drog upp ett gäng gäddor med sitt Atom och Utö. Jag körde med ett Ludde men trots att jag bearbetade samma vik så kände jag ingenting. Detta var tydligen inte betet för dagen. David som gett sig upp på klippuddarna mot det stora blå, fokuserade förstås på öring med sin sandgrävling. Efter någon timme gav vi upp. Linkan hade sparat tre av gäddorna och dessa fileade han snabbt och effektivt. Prima mat till Uffe (katten). Han börjar bli litet till åren och måste ha sin speciella diet . Sedan en tid äter han bara fisk och gädda är en solklar favorit i matskålen.

Vi stack ut igen i blåsten till vår superhemliga gäddö. Svårt att angöra på grund av den kraftiga sidvinden, men efter några misslyckanden så låg båten i alla fall fast . Här har det aldrig misslyckats! Det verkar stå hur mycket gädda som helst rund ön. Vi var tvungna att bege oss hemåt vid fyrablecket eftersom det snart skulle mörkna. Då hade vi fiskat runt mest på lattjo och dragit upp så där en åtta, tio gäddor. Uffe skulle det inte gå någon nöd på i alla fall!

Hemresa, som sista biten längs farleden var en skumpig upplevelse. Morgonens sydvind hade vridit mot sydväst och det fanns inte tillstymmelse till lä någonstans. Dessutom hade vinden tilltagit (upp mot 18 sekundmeter enligt Båtwebben som jag kollade då vi kommit hem). Det var bara att tuffa på i motvinden. Kraftiga vågor slungade hela tiden kaskader av vatten mot oss och när vi äntligen var i hamn var vi som dränkta katter allihop. Utan flytoverall hade det varit ruggigt. Nu var man åtminstone torr och varm inombords.

Så var antagligen denna säsong över. Kul har det varit. Längtar redan till våren! Kanske det blir lite vinterfiske med Stickan i Skärgårdsstad eller vid Breviksbadet vad det lider. En biltur till Östra Lagnö skulle sitta fint också. Man får göra det bästa av situationen! Det finns inget dåligt väder - bara tråkiga vintrar!

Norllandskonsulten men kattmat i nypan

Skräpa inte ned, men kasta i havet går bra!

Inte bara Lundell som trivs i öppna landskap

Norrlandskonsulten i stand-by läge

Knapert i havet!

I söndags tog Gunsan och undertecknad en av säsongens sista chanser till fiske från båten. Hösten har kommit och vädret kastar sig ideligen mellan hög- och lågtryck. Det är dags att avrunda säsongen. Lördagen som nu nalkas blir väl sista rycket. Då åker vi ut, David, Ingemar och jag på vårt traditionella höstfiske.
Vi skulle kunna kalla oss för fläskkvintetten om vi varit fem, men nu är vi bara tre så namnet passar väl kanske inte så bra. Tänkte på Ingemars fläskpannkaka som jag skrivit om tidigare. Det var den som gav mig associationen. Fläsktrion funkar inte. Låter nästan makabert och överviktigt på något sätt. Får finna ut ett annat passande namn på vår trio vid ett annat tillfälle.

Hur som helst, i lördags, finfint väder, nordväst och litet kallt ( se Gunsan), men härligt. Dock taskig utdelning. Efter ett par timmars nötande fick jag en hygglig gädda på Ted's grynna (namnet är mitt eget påhitt och kommer ifrån att Davids kompis Ted nöp en öring där i våras). Jag fick i alla fall inviga mitt gäddgrepp som jag fått av Gunsan. Det fungerade perfekt och jag ser fram emot att dra upp flera storkäftar, inte minst av den anledning att jag då kan använda min underbettstång.

Snart ska båten upp och det känns sorgligt. Får väl bli Allahelgonshelgen skulle jag tro. Suck!

Mål-foto!

Kallt, tyckte Gunsan! Jodå, hon är där inne någonstans.

Huggsexa i skärgården

Så var det då dags igen! Årets weekend på Marholmen. Fjärde året i rad har det nu blivit och då måste man väl ändå få kalla det för tradition. Speciellt också då vi deltagare, med blodsbröders inlevelse, heligt lovat varandra att fortsätta våra strapatser nästa år och nästa och nästa...

Marholmen har på något sätt blivit vår alldeles egna fiskecamp. Allt känns välbekant och att komma dit är som att komma hem. Vi har samma stuga varje år, nummer 1. Den ligger bäst till tycker vi. Inte så långt från receptionen och bilparkeringen och så gott som granne med båtbryggan. Bara att kliva ut genom dörren, klafsa ned för den lilla slänten för att sen vingla ned i båtarna.

Vi kom upp på fredagseftermiddagen och kort efter att ha lämpat av våra pinaler i stugan var vi beredda till vad vi hade kommit dit för - gäddfiske. Båt kan man inte hyra på den dag man anländer, så den dagen är det fiske från land som gäller. Marholmen är inget bra ställe för landfiske egentligen. Stränderna är bevuxna med breda vassabälten mest överallt och man är hänvisad till endast ett par platser där man kan fiska, några klippor och några bryggor. Ändå fick vi snart var sin gädda innan solen började att dala. Småungar var det, inte stort tjockare än pappkärnan på hushållsrullar. Kul var det ändå att det rörde sig i vattnet. Ingen blev lottlös och fångsterna väckte givetvis förväntningar inför lördagen.

Lördag morgon. Frukost, småsnack, linbyte å lite annat pyssel innan det var dags att ställa sig i kön för att få tag på båtar. Vi hade tur i år. Det blåste hård vind redan på morgonen och många tycktes tveka inför tanken att guppa omkring i en liten båt en dag som denna. Vi var väl i stort sett dom enda som trotsade vädergudarna och vid pass halv elva hade vi lagt beslag på två båtar med snurra.

Det var lite synd om Kenta i år. Karlen hade ju under året gått och blivit de sextio och fått biljett till Grease-föreställningen på Göta Lejon i present. Naturligtvis till en föreställning, hållen denna heliga fiskelördag. Vad gör man? Efter bara någon timme var det dags för killen att lämna oss och åka tillbaka till stan. Då hade vi ännu inte känt något livstecken från bestarna under vattenytan. Men sen händer det! Jag har för mig att Roffe, nu ensam i sin båt, får det första hugget för dagen. Stickan och jag hör hur någon visslar och gormar och när vi tittar bort mot Roffes båt, ser vi hur hans spö står spänt som en pilbåge. Det är en stor rackare som sitter på och Roffe jobbar som en besatt. Lina vevas in, lina far ut, slirbromsen skriker och båten gungar oroväckande i vågorna. Detta är kamp på liv och död! Ingen tvekan om den saken! Plötsligt flyger den grönskimrande vobblern upp i ensamt majestät ur vattnet, spötoppen darrar till, rätar ut sig i viloläge och signalerar att festen är över för denna gång.

Att tappa fisk känns alltid som skit och Roffes svavelosande kommentarer kunde säkert höras ända till Haparanda. Efteråt när det hela lugnat ner sig lite kunde Roffe konstatera att gäddan som suttit på, hade varit omöjlig att få in i båten. Det kanske ändå var bäst det som skedde. Utan huggkrok och med bara en mindre ädelfiskshåv har man inte så mycket att sätta emot när gäddmadamerna växt sig över femkilosstrecket.

Roffes tappade gädda var starten på en riktig huggsexa. Det satt fisk på i snart varje kast. En del små onyttiga rackare hängde förstås på ibland, men det får man stå ut med. Flera tappade vi också halvvägs, men trots detta landades ändå ett flertal fina matfiskar. Vi upptäckte att de stod precis vid utkanten av vassarna. Lyckades man bara med att placera vobblern precis invid, nästan i vassen, var man så gott som säker på hugg. Det var vobbler som gällde denna dag. Roffe körde med sin gröna Rapala, Stickan med sin blå Zam och undertecknad med en flytande Zalt i Sumpans sportfiskebutiks specialgjorda traditionskulör.

Vi tog en kort lunchbreak vid ett-tiden, men sen bar det ut igen. Dock mattades fångstintaget av en smula mitt på dagen. Svårt att säga om det berodde på att vi flyttat oss längre ut mot furusundsleden eller om fisken var mindre huggvillig så här mitt på dagen. Hur som helst så beslöt vi oss för att ta oss tillbaka mot Marholmen. Detta visade sig vara ett korrekt beslut. Fisken verkade att stå kvar i vassarna, vända mot den kraftiga sydvinden. Snart hade vi flera gäddor på krokarna och festen verkade aldrig att ta slut. När vi äntligen vid sextiden på kvällningen beslöt att sluta för dagen och ta oss tillbaka till båtbryggan, kunde jag inte låta bli att ta "ett sista kast".
Min färggranna Nilsmaster far med hjälp av medvinden långt in mot ett glesare vassbestånd. Ett perfekt kast! Efter några vevtag smäller det till och det är bara att börja fightas på nytt. Döm om min förvåning när det plötsligt visar sig vara en stor gös som vänder upp hela bredsidan vid båten. Stickan trycker snabbt håven under vattnet och fångar in läckerheten i nätmaskorna. Grattis grabben! Det är en rejäl pjäs! Efter att ha kommit tillbaka hem på söndagen vägdes givetvis paddan (ingen av oss hade med sig en våg till Marholmen - klumpigt!). Den vägde ca 3 kilo och jag tror att bilden gör den mest rättvisa.

Söndagen ägnades åt några timmars strandfiske innan det var dags att packa ihop och ge sig hemåt. Det hade varit en fantastisk helg! Vi drog totalt cirka trettio gäddor plus min fina gös förstås. Detta dessutom i ett fantastiskt höstväder och i sällskap med trevliga grabbar. Man ser redan fram emot nästa år på Marholmen!

(Tack Stickan för bilderna!)

Fiskesnack med Kenta efter att denne återvänt från Grease

Stickan under sena eftermiddagen

Skaplig madame, dock tom i magen.

Stolt gösfiskare med mindre stolt gös