Trägen vinner

Inte har vi varit nere å fiskat många gånger denna säsong, Stickan å jag. Tror att vi bara varit vid badet vid skärgårdsstad en gång tidigare i år. Detta trots att det varit en tjänlig vinter, milt, ingen snö och ingen is. Men det blir så ibland, man har annat för sig, man har ingen riktig lust, eller det blir helt enkelt inte av bara.

Hur som helst så stack vi ned till badplatsen i söndags. Som oftast så var det helt dött för både Stickan och mig. Vi stod väl en timme och nötte på ungefär samma plats och den fina vårdagen till trots så blev vi snart kylslagna av den intensiva sydvinden som drev upp oroliga brottsjöar mot där vi stod. Stickan och jag var eniga om att en fika var nödvändig så vi satte oss på altanen till en omklädningshytt och drack kaffe. Det kändes väl inte hoppingivande direkt att gå ut å försöka på nytt, men efter kaffepausen så vi gick ändå tillbaka igen och fortsatte fiska. Plötsligt känner jag en liten "rispning" i linan. Som om draget släpat krokarna över en liten sten eller så. Där jag stått och kastat i timtal så finns det inga undervattensgrynnor eller stenar så jag förstår att det är något som är efter och naggar på min limegröna Samba. Jag gör ett vevstopp och direkt så sprattlar det lilla livet på kroken. Det är inget svårt att ta upp den. Stickan kommer springande med en håv, men jag kan utan besvär, men med en viss försiktighet, lyfta fisken ur vattnet och ned på landbacken. Ja så kommer nästa fråga, innehar den godkända 50 centimeters längd eller inte? Vare sig jag eller Stickan har någonting att mäta med, men det mest positiva ögonmått i världen kan inte få det till att det lilla livet är några 50 centimeter. Så - efter fotografering så får den gå tillbaka. Visst är det skönt att utföra en god gärning.

Storleken har betydelse