Maria lycklig över sin första cache. Å du Terje, tack för lunchen efteråt! Det blir min tur nästa gång!

Det mesta är fruset just nu, men ...

Det var ett tag sen nu. Inte ett uns av fiske på flera månader. Jag blir liksom lite' låg under vintern och kommer mig inte för med så mycket aktiviteter.

Vad har hänt sista tiden? Ja, det har varit jul - lugnt och städat, nyår - kul nyårsfest med jättegod mat och trevligt sällskap hos Stickan och Maggan och sedan - inte så mycket mer än arbetsveckor. Jo förresten, lilla Alice fyllde tre år i torsdags. Det var kul!


Vi var och tog en cache häromdagen! För den oinvigde tarvas en förklaring:

Det förekommer en internationell folkrörelse eller kanske snarare en hobby bland folk som har GPS-mottagare. Ni vet en sån där manick, stor som en mobiltelefon, med vars hjälp man får reda på var på klotet man befinner sig, nästan på metern när. Tekniken kan hittas i en rad moderna produkter. Alla har väl sett annonser om bilnavigatorer, sjökortsplottrar och liknande apparater. Tekniken går ut på att mottagaren (bilnavigatorn, plottern etc.) tar emot signaler från navigationssatelliter som kontinuerligt snurrar runt klotet. Genom att ta emot dessa signaler från ett flertal satelliter simultant kan GPS-mottagaren kalkylera med en kuslig exakthet var den befinner sig. Bilnavigatorn innehåller en bilkarta där sedan bilens position (GPS-mottagarens position) markeras mot kartbakgrunden. På sjökortplottern markeras båtens position mot en sjökortsbild.

De första GPS-mottagarna var handhållna och hade ingen kartbild inlagd. De prisbilligaste och lite enklare modellerna är fortfarande i avsaknad av karta. Man kan dock lägga in egna positionsangivelser i förväg, så kallade waypoints. Dessa kan exempelvis utgöra positionen för abborrfiskets favoritgrynna eller gläntan där trattkantarellerna ofta står som spön i backen. GPS-mottagarens bildskärm visar din position, var målet befinner sig och hur du sedan rör dig i förhållande till detta mål och det hela påminner lite om en radarbild.

GPS-mottagarens lansering för några år sedan födde en ide' hos en kille i USA. Det började som en lek (vilken geocaching fortfarande är) där han en dag gömde en hink med några småprylar någonstans i skogen. Han gjorde en positionsbestämmelse med hjälp av sin GPS-mottagare och beskrev sedan i en diskussionsgrupp på nätet att det fanns en gömma (cache) vid den angivna positionen. Folk stack iväg för att finna stället och hitta det gömda föremålet. Geocaching var fött. Numera är det tusentals människor runt hela världen som gömmer och/eller letar efter cachar och bara i Sverige finns många tusen gömmor utlagda.

Det var Terje på mitt jobb som upplyste mig om geocaching för några år sedan och det var också han och jag som var ute och letade det som blev min/vår första cache. Vi har sedan varit ute några gånger i samband med lunchen för att leta upp gömmor runt om i Bromma. Ibland har även andra på jobbet varit med och de flesta tycker det är kul. Terje och jag har också lagt ut en cache, SHARP1, som haft många besökare. Även Gunsan tycker att geocaching är roligt och vi har också lagt ut en cache, WIRA. Totalt har jag varit med och hittat ett knappt trettiotal cachar vilket är en synnerligen blygsam siffra. De mest hysteriska sakletarna har loggad flera tusen gömmor.

Hur gör man då för att finna en cache? Jo, först går man in på http://geocaching.com och letar upp en cache. Varje gömma har sin egen undersajt där all information för cachen finns dokumenterad. Där finner man positionen (longitud/latitud), svårighetsgrad, beskrivning av innehållet, kanske ett foto över platsen/närområdet mm. Där kan man också se loggarna för dom som redan funnit cachen. Man gör nämligen så att man efter att man funnit gömman går in på cachens sajt och skriver i loggboken.

Geocaching har inga vinster eller vinnare. Det är inga pengar eller andra värden inblandade. Geocaching är helt enkelt ett sätt att komma ut i naturen och ha ett mål. En hel del tankemöda åtgår också i många fall. Gömmorna kan vara nog så knepiga att hitta. Även då GPS'en tagit en till målområdet inser man snabbt att det finns en oändlig massa stenar, tuvor, träd och andra föremål som kan dölja en liten plastlåda med småsaker i.

Nu vet ni vad geocaching är! Som sagt, häromdagen så stack Maria, en tjej på jobbet, in nosen i mitt rum och frågade om jag hade en GPS-mottagare. Hon och Terje hade snackat om geocaching under en lunch och Maria var nu mer än entusiastisk inför att pröva på sakletning. Jag letade upp en lämplig cache på geocachingsajten. Den skulle ju ligga i närheten av jobbet. På lunchen dagen efter startade Maria, Terje och jag vår expedition som började vid ett kolonistugeområde vid Lillsjön. Cachen var en flerstegscache vilket innebär att man måste besöka flera platser för att finna ledtrådar som tar en till det slutliga målet. Denna gång var ledtrådarna ett husnummer på en grind och ett nummer på en metallplåt sittandes på en telefonstolpe. Med hjälp av dessa siffor och lite matematik fick vi fram de koordinater som skulle leda oss fram till gömman. Vi gick spikrakt på och bara efter ett kort letande på platsen fann Terje plastlådan under en gångbro. Vi tog en kylskåpsmagnet ur lådan och la i stället in en gummitutt (som man har på fingret när man bläddrar i papper) samt en expanderbult. Vi skrev i loggboken och tog några foton. Du kan själv kolla in sajten Lillsjön - Skuggan i vattnet - nr 2

Det är faktiskt roligare att leta cachar än det kan låta. Börja du med om det är så att du har en GPS-apparat liggande i gömmorna. Sporten (leken) tar dig många gånger till platser som du aldrig besökt och som du inte ens visste att de existerade. Bara bland mina ynka tjugosju träffar kan jag räkna upp platser som uppvisat en fantastisk natur, platser med gamla borgar, med slott, kyrkoruiner och allt möjligt annat. En cache var till och med gömd i resterna av en medeltida varggrop som var ytterst intressant att få uppleva.