Jigg - är inte det en dans?
En del människor kan kliva in i vilket sammanhang som helst med självförtroende lika styvt och envist som ett tungt järnspett. Så är inte jag! I alla fall inte då jag släntrar in i en fiske redskapsbutik. Jag har väl fiskat en del, tycker jag själv. Läser en del fisketidningar utanpå detta och kan också smickra mig själv med att finna ett visst intresse av att surfa rund på olika fiskesajter på nätet. Helt rudis är jag inte, om jag får säga vad jag tycker. Ändå känner jag mig som en oskuldsfull konfirmand var gång som jag går in i en fiskeredskapsbutik. Alla dessa beten, krokar, spön och besynnerliga saker jag inte vet vad det är, ger mig en känsla av osäkerhet. Jag märker själv hur min blick stirrande far runt liksom på måfå, benen blir med ens tveksamma och anledningen till mitt besök blåser bort från mitt medvetande.
Att förstå vilka individer i redskapsbutiken som utgör butikspersonal kräver ett stort mått av analysförmåga. I en vanlig butik brukar populationen bestå av två arter, personal och kunder. I fiskebutiker är det en större mångfald . Några exempel på arter som jag funnit: Vanliga kunder, vanliga expediter, folk som bara är inne för att prata fiske, folk som är polare med personalen och som bara "tittat in", folk som vill vara polare med personalen fast dom inte är det och dom som är så mycket polare med personalen att dom plötsligt förvandlar sig själva till personal för att hjälpa till. Det finns säker flera arter att finna om man analyserar mer noga. Det är således inte helt lätt att veta vem man skall snacka med. Men det ska kanske vara så. Som specimenfiske liksom. Det gäller att finna den art som man bestämt sig för, fånga just den och undvika skräpfisken.
När jag ändå så småningom får kontakt med någon av dessa snitsare som arbetar i butiken och som med andra ord är att betrakta som specialist, känner jag, att hur mycket jag än ägnar mig åt fiske under resten av mitt leverne, är jag och kommer alltid att förbli en simpel bambuspösmetare i jämförelse med denna individ. Jag känner det och jag ser att han vet att jag känner det. Vissa av dessa lirare är dessutom ena riktiga pluddergubbar. De babblar på om olika wobblers, olika färger som passar i olika vatten eller som är speciellt giftiga vid viss väderlek. Dock har jag upptäckt att deras logik är synnerligen ombytlig. Wobblern som vid förra besöket var kalas att använda vid mulet väder och vid lågt vattenstånd, nu har förvandlats till ett "måstebete" för sol och högvatten. De låter sig inte nedslås om jag påpekar detta faktum utan plattrar glatt vidare för att få mig att förstå att det är inte vilken expedit som helst man har framför sig inte, utan en vittberest fiskeglobetrotter som förutom att dra upp tjugokilosgäddor ett par gånger om dagen, även håller kurser i fiske för nötter som en annan. Att dom arbetar som fiskeguider och därför tillbringar minst ett par hundra dagar per år ute på havet är också något som snabbt kommer fram i ena mungipan samtidigt som det just nu häftigaste havsöringsdraget självsäkert trycks upp framför näsan på mig. Jag inser att det måste vara slumpen som sammanfört mig med denna så upptagna och skickliga person. Det faktum att han fanns där så påpassligt tillhands precis då jag klev in i butiken kan bara tillskivas ödet.
Så här var det inte häromdagen då jag klev in i redskapsbutiken på Storängsvägen.
-Jag och grannen ska ut och fiska gös, sa jag till killen bakom disken. Lugnt och sakligt gav han mig goda råd, plockade fram några vad han tyckte var bra beten för gösfiske. Killen ingav förtroende och jag kommer att gå dit flera gånger.
Stickan och jag stack ut vid tretiden på eftermiddagen. Målet var vattnen kring Svavelsön där Stickan dragit gös tidigare. Resultatet av mitt besök på Storängsvägen låg i väskan. Det var två olika typer av jiggar. Såg ut som fiskar, var av sladdrigt gummimaterial och skulle gå att både spinna och jigga.
Fantastiskt väder! Högsommar och underbart! Resan från varvet till Säbyviken tog dryga trettio minuter. Vi började med att leta gädda. Stickan apterade en av de nya jiggarna och fick hugg redan på tredje kastet. En liten gädda var det som vi lösgjorde och släppte i igen. Vi fick några hugg till under eftermiddagen, men ingen satt riktigt fast utan alla släppte efter en kort stund.
Klockan hade väl skruvat sig mot kvällstid när Stickan och jag beslöt att försöka meta lite. Stickan hade jagat mask tidigare under dagen. En verklig bedrift i sommartorkan. Han hade dock med viss möda jagat upp ett tjugotal som nu låg under lite fuktat gräs i maskburken. Vi fick snabbt kontakt med ett abborrstim och med hjälp av kastmete lyckade vi dra upp så där en femton stycken. Åtta av dom var i bra matklass så dom behöll vi. De andra fick återgå. Vid niotiden upphörde fisken att nappa och vi beslöt oss för att åka hem. Det blev inte mycket till gösfiske, men vi hade hur som helst fisk med oss hem. Väl hemkommen visade jag Stickan hur man flår abborre. Det var några år sedan jag praktiserade denna kunskap, men takterna satt fortfarande i. När jag nöjd med dagen stängde dörren för att gå in och lägga mig stod Stickan i sitt garage och flådde abborre för glatta livet. Smaklig måltid!
posted by Tompa @ 17:30
0 comments
