Ja, för kungen kanske men inte för Linkan. Vi båda stack ut en dag för att fiska lite. Vi for ned till området runt Säbyviken där jag och Stickan varit någon vecka tidigare för att fiska gös (utan framgång) och abborre (mera framgång). Erfarenheten från denna tur hade tagit mig ännu en gång till butiken på Storängsvägen. I juli ligger alltid stora bälten av abborrgräs (eller gäddnate, kärt barn har många namn) utanför vassaruggarna och det är näst intill omöjligt att inte fastna så fort man vevat några varv på rullen. Vis av denna erfarenhet sökte jag ett bra vassdrag och fann Rappala's utomordentliga skeddrag, Minnow Spoon, som är ett beprövad drag för såväl gädda som öring. Det var också detta drag som först hamnade längst ut på tafsen när vi började att bearbeta den första vassruggen. Detta var samma vassvik som Stickan dragit en gädda i några dagar tidigare. Jag vet att denna vik är bra för jag har tagit flera gäddor här för flera år sedan.
Så, iväg med draget! Det landade lite slarvigt ett par meter utanför vassen. Jag hinner dock inte veva många varv förrän det klipper till i spöt och slirbromsen börjar att morra. Norrlandskonsulten är tveksam till den början och föreslår att det nog är undertecknad som fastnat i ogräset. Han byter dock ståndpunkt snabbt när en bred gäddrygg klyver vattenytan. Den verkar kraftig ("har en stor kropp", som vintöntarna brukar uttrycka sig) och drar iväg ett flertal gånger efter att jag kämpat den nära relingen. Den verkade speciellt glad i att dunsta efter var gång som Linkan misslyckats med att få in den i håven (för liten håv). Klart att gäddstackarn blev byxis och försökte fly. Eftersom håven var för liten och det faktum att Linkan inte kände sig komfortabel med mitt suveräna "gäddgrepp", tog han till sin specialare - ögongreppet. In med pekfinger och tumme i vardera ögat (på gäddstackarn alltså) och sen ett blixtsnabbt lyft. Nu låg fisken på durken, färdig för vägning. Linkan hade en liten våg som gick upp till 4.5 kg, men den gick i botten direkt. Väl hemma så vägde jag den på köksvågen som balanserade på dryga 5.1kg.
Första kastet och fisk på direkten! Sen var det fullständigt livlöst. Vi nötte i nära nog sex timmar utan större framgång. Linkan tog visserligen två abborrar på spinnare (han fick dubbelt så många fiskar som jag), men vad gäller storfisk var det nada.
Det var i alla fall en underbar dag - en av de så många underbara dagarna denna sommar. Jag säger som Berra på varvet - Det är viktigast att vara ute!
Visst ja, jag glömde det där med klicket i rubriken.
Kungen lär ju ha sagt att det bara "sa klick" den dag då han först mötte Silvia. Så när en människa med blått blod i ådrorna tänder till, då säger det alltså "klick". Jag vet inte om det uppstår ett liknande ljud när vi mer normala människor tänder till på någon, men själv har jag vad jag vet inte hört några direkta ljud över huvud taget i liknande situationer.
Ett annat klick är det som blir när man öppnar konservburkar med vaccum inuti.
Så har vi den berömda "The click song" eller PataPata som den afrikanska sångerskan Miriam Makeba framförde på sextiotalet. Den blev en världshit och spelas än idag. Miriam Makeba kommer ju från den del av afrika där man klickar samtidigt som man pratar. Det hela låter mycket besynnerligt. Simultant med att hon sjöng melodin, framställde hon hela tiden klickande ljud med munnen. Hade jag inte själv en gång sett henne framföra sin sång i ett direktsänt TV-program hade jag trott att det var något trick. Att det kanske var någon studioman som stod i bakgrunden och frambringade ljudet genom att smattra med ett par urgröpta cocosnötter samtidigt som Miriam sjöng för glatta livet. Så var det alltså inte.
Annars hade ju den tekniken praktiserats flera år tidigare när längdhopparen Kacka Israelsson (hoppade 7.10 under olympiaden i Helsingfors 1952) sjöng in den ohyggliga pekoralen "Gamle Svarten" i slutet av femtiotalet. Gamle Svarten var en häst! Att den hade gått hädan och antagligen också sedan länge låtit sig förvandlas till smörgåspålägg framstod med all tydlighet av texten. Kacka (Karl-Erik) framförde stycket med den inlevelse som man kan begära av en längdhoppare och intet öga var torrt. För att lyssnaren inte skulle missuppfatta att det hela handlade om en gammal hästkrake, klapprades det intensivt men cocosnötter i bakgrunden. Det skulle väl låta som när en häst travar omkring, antar jag.
Detta var bara några exempel på klickljud. Det var inget av dessa ljud som jag åsyftade med rubriken utan det ljud som brukar komma från kameror då man tar en bild.
När gäddan låg på durken bad jag Linkan att hålla upp den så att jag skulle kunna ta ett kort.
- Äh, det är väl du som ska hålla, sa Linkan. Jag kan ta kortet om du ger mig mobilen (med kamera 2MPixels). Så, vi bytte snabbt roller. Jag höll stolt upp fisken framför mig. Linkan dirigerade mig hur jag skulle stå, la upp mobilen på näsan, siktade och - tryckte inte av! Det visste jag inte då. När jag kommit hem och ivrigt laddat över bilderna till datorn, visar det sig att det finns inget kort på mig och fisken. Jag vet inte om det var kameran eller fotografen som klickade, men - det finns flera gäddor här i världen. Jag är inte ledsen. Linkan - var inte ledsen du heller, snälla!
