Jag badar av princip aldrig i vulkaner

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö så varför i hela friden skulle jag bada i Blå Lagunen? Bara för man var på Island? Aldrig i livet! Det här var en business trip och ingen jämra charterresa. Här gällde det viktigare saker! ´

Valur känner jag sedan många år. En jättebra kille och vi kommer bra överens. Gudmundur har jag haft rätt mycket mailkonversation med så det kändes som vi var gamla bekanta. De andra var nya ansikten.

Bengan på jobbet hade varit i Reykjavik veckan innan och spelat bridge. Han är i världsklass vad jag kan förstå. Inte vet jag varför man gör sig omaket att resa hela vägen till Island bara för att dra en spader, men kanske att dom isländska kortlekarna är mer exotiskt utformade. Kanhända att Hjärter Kung ser ut som Harald Hårfager och att Vigdis Finnbogadottir har fått låna sitt ansikte till spader dam. (Jag får inte glömma att fråga Bengan)
Hur som helst, innan min avresa var jag ju tvungen att avkräva grabben en lägesrapport. Hur var Island? Hur var vädret? Hade du trevligt?

Jag skulle aldrig frågat! Bengan brukar inte gå upp i falsett, men under den förbannelse som han kastade över vädret (han höll på att blåsa bort), prisnivåerna (han fick betala 140 spänn för en pizza) och maten (samma pizza var förkolnad på ena flanken), var inte Bengan att känna igen. Jag blev skräckslagen och hade ångest i flera dygn innan avresa.

Tänk så olika det kan vara. När jag kom fram till Keflavik möttes jag av mildväder, 8 grader varmt i luften och ett stilla regndis som associerade till sommar. Jag gick ut på kvällen och käkade en pizza. Visserligen kostade den 150 spänn och ölen nästan en hundring, men pizzan var jättegod och det var absolut inget fel på ölen.

Min vistelse i Reykjavik varade i tre dagar. Att denna lilla småstadsidyll kan vara en huvudstad är det litet svårt att ta in. Det man här kallar centrum är mer att likna vid en småstad som Norrtälje eller så. Inga höghus, ingen trafikpuls, inget folkliv att tala om. Rena rekreationen! Åk dit om du har chansen, men undvik kortspel! Annars kommer det antagligen att blåsa upp till storm, inflationen kommer att skjuta i höjden och pizzabagarn lär inte ha rent mjöl i påsen!

Hotellet mitt i staden

Utsikt från vattentornet

Valur, Gudmundur och de andra killarna

Arnes gäng

Det var länge sedan vi sist hade en herrmiddag. Lelles tur har det varit länge nu, men han har haft mycket att stå i det sista året. Inte så konstigt alltså att han förnekat sig själv tillträde till grytor och kastruller. I stället var det Lunkan som pinglade en kväll i början av februari. Han ville dra ihop gänget till något. Till vad, ville han inte säga. I Sollentuna skulle det hela ske i alla fall. Nåväl, det bestämdes att vi en kväll i mitten av februari skulle träffas i entrén till Scandic hotell i Sollentuna. Lunkan avslöjade att det skulle vankas bastu, pilsner, käk och trevlig samvaro.

Det är inte ofta som det på jobbet skiter sig så till den milda grad att jag måste stanna över. Naturligtvis hände dock detta samma dag som vi skulle ha vår träff. Jag fick tag i Lunkan på mobilen vid pass artontiden. Dom andra hade då redan samlats i hotellobbyn.
-Det är lungt, sa Lunkan. Kommer du senare så fråga efter Arnes gäng. Vi äter middag vid åtta. Kommer du tidigare så är vi vid poolen på åttonde våningen.
Arnes gäng tänkte jag? Vem fan är Arne? Jag känner ingen Arne, men strunt samma.
Jag anlände strax före åtta, rumlade in i entrén och tog hissen upp till åttan. Snurrade runt i korridorer och vindlingar innan jag efter litet sökande fann grabbarna sittande behagligt tillbakalutade i varsina korgstolar med Mariestads i näven och kropparna summariskt skylda av badlakan. De såg ut som tre gånger Gandhi på något vis. Kanske inte att kroppskonstitutionen med den bästa vilja kan jämföras med denne kända asket, men visst förde beklädnaden, eller kanske snarare bristen på densamma, tankarna till främmande kontinenter.

Det började bli dags för middag så grabbarna drog på sig sina normala kläder. Lunkan hade beställt Biff Rydberg till oss alla. Den satt perfekt! Efteråt gick vi upp på café-verandan, där vi intog vårt kaffe. Lunkan och Lelle kompletterade med var sin avec. Vi hade en verkligt trevlig kväll!

Vem är då denna Arne? Jag vet fortfarande inte! Honom såg vi aldrig skymten av. Ändå tillhörde vi alla på något underligt sätt hans gäng denna kväll. Det skall i ärlighetens namn sägas att Lunkan gjorde ett tappert försök till att beskriva vem denne Arne var och i vilken relation vi stod till denne anonyme gestalt. Jag är dock rädd för att Lunkan förlorade sig fullständigt i en lång, invecklad och och fullständigt hopplös beskrivning av Arnes person och dennes påverkan på vårt herrmiddagsgäng. Jag skall inte plåga er med att här försöka återge Lunkans beskrivning. Till detta är jag inte kapabel. Ni får liksom undertecknad fortsätta att leva i ovisshet om Arnes person.

Lunkan i kroppslig harmoni

Två TV-älskare, eller skall vi säga "kanalsimmare"?