Huggsexa i skärgården

Så var det då dags igen! Årets weekend på Marholmen. Fjärde året i rad har det nu blivit och då måste man väl ändå få kalla det för tradition. Speciellt också då vi deltagare, med blodsbröders inlevelse, heligt lovat varandra att fortsätta våra strapatser nästa år och nästa och nästa...

Marholmen har på något sätt blivit vår alldeles egna fiskecamp. Allt känns välbekant och att komma dit är som att komma hem. Vi har samma stuga varje år, nummer 1. Den ligger bäst till tycker vi. Inte så långt från receptionen och bilparkeringen och så gott som granne med båtbryggan. Bara att kliva ut genom dörren, klafsa ned för den lilla slänten för att sen vingla ned i båtarna.

Vi kom upp på fredagseftermiddagen och kort efter att ha lämpat av våra pinaler i stugan var vi beredda till vad vi hade kommit dit för - gäddfiske. Båt kan man inte hyra på den dag man anländer, så den dagen är det fiske från land som gäller. Marholmen är inget bra ställe för landfiske egentligen. Stränderna är bevuxna med breda vassabälten mest överallt och man är hänvisad till endast ett par platser där man kan fiska, några klippor och några bryggor. Ändå fick vi snart var sin gädda innan solen började att dala. Småungar var det, inte stort tjockare än pappkärnan på hushållsrullar. Kul var det ändå att det rörde sig i vattnet. Ingen blev lottlös och fångsterna väckte givetvis förväntningar inför lördagen.

Lördag morgon. Frukost, småsnack, linbyte å lite annat pyssel innan det var dags att ställa sig i kön för att få tag på båtar. Vi hade tur i år. Det blåste hård vind redan på morgonen och många tycktes tveka inför tanken att guppa omkring i en liten båt en dag som denna. Vi var väl i stort sett dom enda som trotsade vädergudarna och vid pass halv elva hade vi lagt beslag på två båtar med snurra.

Det var lite synd om Kenta i år. Karlen hade ju under året gått och blivit de sextio och fått biljett till Grease-föreställningen på Göta Lejon i present. Naturligtvis till en föreställning, hållen denna heliga fiskelördag. Vad gör man? Efter bara någon timme var det dags för killen att lämna oss och åka tillbaka till stan. Då hade vi ännu inte känt något livstecken från bestarna under vattenytan. Men sen händer det! Jag har för mig att Roffe, nu ensam i sin båt, får det första hugget för dagen. Stickan och jag hör hur någon visslar och gormar och när vi tittar bort mot Roffes båt, ser vi hur hans spö står spänt som en pilbåge. Det är en stor rackare som sitter på och Roffe jobbar som en besatt. Lina vevas in, lina far ut, slirbromsen skriker och båten gungar oroväckande i vågorna. Detta är kamp på liv och död! Ingen tvekan om den saken! Plötsligt flyger den grönskimrande vobblern upp i ensamt majestät ur vattnet, spötoppen darrar till, rätar ut sig i viloläge och signalerar att festen är över för denna gång.

Att tappa fisk känns alltid som skit och Roffes svavelosande kommentarer kunde säkert höras ända till Haparanda. Efteråt när det hela lugnat ner sig lite kunde Roffe konstatera att gäddan som suttit på, hade varit omöjlig att få in i båten. Det kanske ändå var bäst det som skedde. Utan huggkrok och med bara en mindre ädelfiskshåv har man inte så mycket att sätta emot när gäddmadamerna växt sig över femkilosstrecket.

Roffes tappade gädda var starten på en riktig huggsexa. Det satt fisk på i snart varje kast. En del små onyttiga rackare hängde förstås på ibland, men det får man stå ut med. Flera tappade vi också halvvägs, men trots detta landades ändå ett flertal fina matfiskar. Vi upptäckte att de stod precis vid utkanten av vassarna. Lyckades man bara med att placera vobblern precis invid, nästan i vassen, var man så gott som säker på hugg. Det var vobbler som gällde denna dag. Roffe körde med sin gröna Rapala, Stickan med sin blå Zam och undertecknad med en flytande Zalt i Sumpans sportfiskebutiks specialgjorda traditionskulör.

Vi tog en kort lunchbreak vid ett-tiden, men sen bar det ut igen. Dock mattades fångstintaget av en smula mitt på dagen. Svårt att säga om det berodde på att vi flyttat oss längre ut mot furusundsleden eller om fisken var mindre huggvillig så här mitt på dagen. Hur som helst så beslöt vi oss för att ta oss tillbaka mot Marholmen. Detta visade sig vara ett korrekt beslut. Fisken verkade att stå kvar i vassarna, vända mot den kraftiga sydvinden. Snart hade vi flera gäddor på krokarna och festen verkade aldrig att ta slut. När vi äntligen vid sextiden på kvällningen beslöt att sluta för dagen och ta oss tillbaka till båtbryggan, kunde jag inte låta bli att ta "ett sista kast".
Min färggranna Nilsmaster far med hjälp av medvinden långt in mot ett glesare vassbestånd. Ett perfekt kast! Efter några vevtag smäller det till och det är bara att börja fightas på nytt. Döm om min förvåning när det plötsligt visar sig vara en stor gös som vänder upp hela bredsidan vid båten. Stickan trycker snabbt håven under vattnet och fångar in läckerheten i nätmaskorna. Grattis grabben! Det är en rejäl pjäs! Efter att ha kommit tillbaka hem på söndagen vägdes givetvis paddan (ingen av oss hade med sig en våg till Marholmen - klumpigt!). Den vägde ca 3 kilo och jag tror att bilden gör den mest rättvisa.

Söndagen ägnades åt några timmars strandfiske innan det var dags att packa ihop och ge sig hemåt. Det hade varit en fantastisk helg! Vi drog totalt cirka trettio gäddor plus min fina gös förstås. Detta dessutom i ett fantastiskt höstväder och i sällskap med trevliga grabbar. Man ser redan fram emot nästa år på Marholmen!

(Tack Stickan för bilderna!)