Fiskegubben

Jag brukar ta en promenad på morgonen efter att jag anlänt till Alvik där jag jobbar. Rädslan för alla bilköer gör att jag sticker iväg tidigt hemifrån och jag brukar vara vid jobbet i Alvik minst en timme innan det ringer in.

Han har stått där i många år nu! Pensionären. Att han tillhör det äldre gardet, det ser man. Han står där på pontonbryggan, den som ligger precis nedanför den vackra strandpromenaden. Alltid på samma ställe. Alltid med samma medhavda fiskeutrustning. Den består av ett sektionsbyggt, utdragbart metspö av glasfiber, ett kastspö med multiplikatorrulle och en jättelik havsöringshåv.

Metspöet har han inte dragit ut alla delarna på. Av tjockleken att döma på den sektion som han håller i, borde hela ekipaget vara minst en så där sex meter långt, men avkortat, så som han verkar föredra att använda det, disponerar han på sin höjd bara ett par meter. Det är som fiskets avsågade hagelgevär på något sätt. Metreven letar sig ut från rörkonstruktionen ur ett hål stort nog att kunna pluggas igen med en vinkork.

I vattnet guppar ett alldeles för stor flöte som han oroligt positionerar i olika lägen hela tiden. Han kontrollerar kroken ofta. Lyfter spöet, låter linan svinga utåt och sedan mot sig för att med en viss elegans låta mask och krok mjuklanda i sin öppna lätt kupade handflata. En klassisk rörelse! Han avsynar, justerar och släpper i på nytt.

Ibland lägger han ifrån sig metspöet. Tar sitt kastspö, tacklat med ett stort blankdrag eller ibland en vobbler. Han använder tafs. Det är bra. Man vet aldrig vad en vasskäftad gädda kan ta sig för. Tafsen har dock sett sina bästa dagar är jag rädd. Den är lika krokig och krullig som ett bortryckt hårstrå från Jimi Hendrix kalufs. Funkar ändå? Ja, antagligen. Det är nog bara jag som är för petnoga.

På kastspöet sitter en multiplikatorrulle. Om det är en Ambassadör vet jag inte, men ibland fantiserar jag om att han för många år sedan fått utrustningen i femtioårspresent av sitt företag. Precis det han önskade sig! Ett glasfiberspö och en Ambassadör! Drömpresenten! Det var många år sedan nu och det kan tydligt höras på rullen. För varje kast protesterar den med ett hopplöst, plågat skrik som ljuder genom morgondimmorna. Som en brunstkatt i mars, ropandes ut sitt kroppsliga begär efter en kvinnlig partner.

Alla som spinnfiskar brukar väl som regel "fiska av" den plats man befinner sig på. Placerar draget successivt i en solfjäderform runt sig och varierar med olika avstånd. Det gör inte han! Varje utkast föregås av exakt samma kropps- och armrörelse. Fingret släpper linan exakt likadant kast efter kast efter kast och draget hamnar varje gång i centrum av de vattenringar som det föregående utkastet genererat. Det är som spinnfiskets dartkastning och mannen träffar med matematisk precision bulls eye gång efter gång. Imponerande! Effektivt - njae!

Någon gång har jag försökt att prata med honom. Försökt att snacka in mig lite. Han är vänlig och svarar artigt på mina frågor om det nappar och om han fått något, men han är inte direkt talför och samtalet ebbar raskt ut. Jag tror att han helst vill vara i fred. Att han vill stå där några timmar i lugn och ro. Att det inte så mycket handlar om att fiska längre utan mera att få vara för sig själv en stund. Vara en bundsförvant med de tidiga morgontimmarna och i lugn och ro möta dagen. Ibland inbillar jag mig att det är jag själv som står där om sådär en tjugo år. Då kanske man skiter i om det nappar. Man är kanhända glad och tacksam över om livet fortfarande kan ge en möjligheten att stappla ned till en sjökant var morgon för att se ännu en ny dag randas. Det skulle räcka långt, i alla fall för mig!